Riksdagspartierna har skapat en demokratikris som de själva vägrar att erkänna.
Den nuvarande politiska scenen i Sverige är inte bara utmanande, den är även en bekräftelse på en stagnation som fortsätter att försvaga vårt demokratiska system ytterligare. En förnyelse är inte bara önskvärd – den är nödvändig.
I en tid där Sverige upplevt en av Europas sämsta ekonomiska utvecklingar under många år, är det klart att gamla lösningar och politiska maktstrukturer inte längre är hållbara. Vi står inför en gräns – en gräns där väljare måste fråga sig: är detta verkligen det bästa vi kan åstadkomma i vår demokrati?
Genom att i många år ha fokuserat på godhetssignalering och symbolpolitik utan konsekvensanalyser har de etablerade partierna missat det som verkligen betyder något – att engagera väljare och leverera konkreta bra resultat.
Hela fyra femtedelar av medlemmarna i de traditionella partierna har försvunnit. Resultatet? En fragmenterad och isolerad politisk miljö där bristen på kvalitet och relevans är uppenbar. Riksdagspartierna, med dålig självinsikt och motvilja att acceptera förändrade arbetssätt stöter bort både nya medlemmar och idéer.
Detta dokument är en djupdykning i den nuvarande politiska situationen, men fram för allt, det är en vägvisare mot en realistisk lösning. Genom att satsa på en tekniskt valsamverkan mellan mindre partier som inte behöver dela samma grundvärderingar, kan vi frigöra den potential och det engagemang som krävs för att återställa förtroendet hos svenska väljare och forma en starkare framtid.
Följ med oss i denna analys, och tillsammans kan vi utforska hur Sverige kan återvända till en politik som verkligen reflekterar folkets vilja.
Två sätt att nå väljarna
När ett parti ska delta i ett val måste det fatta ett grundläggande beslut om hur det ska hantera sina valsedlar. I praktiken finns det två vägar.
Den första är att överlåta processen till statens system. Då använder partiet Valmyndighetens tjänster för tryck och distribution. Detta innebär att partiet måste låsa sina listor mycket tidigt under valåret. Redan på våren måste kandidater, namnordning och utformning vara fastställda. Därefter är allt i princip orubbligt.
Den andra vägen är att organisera processen själv. Det innebär att partiet – eller flera partier tillsammans – tar ansvar för hela kedjan: planering, utformning, tryck, distribution och kontroll. Listorna kan hållas öppna längre. Samarbeten kan utvecklas under året. Anpassningar kan göras efter hur opinion och engagemang växer fram.
Detta kräver mer arbete. Men det ger också något avgörande: självständighet.
Varför valet av metod är politiskt
Vid första anblick kan detta framstå som en rent teknisk fråga, något som främst berör administratörer och kampanjansvariga och som saknar betydelse för väljaren. I själva verket är det tvärtom. Hur valsedlarna hanteras avgör vilka som överhuvudtaget kan ställa upp, vilka som har möjlighet att samarbeta, vilka som ges förutsättningar att växa och vilka som hålls tillbaka. Systemet är utformat för stabilitet, och denna stabilitet gynnar i första hand dem som redan sitter vid makten.
När små partier tvingas låsa sig tidigt splittras de. De hinner inte bygga gemensamma projekt. De hinner inte svara på nya frågor. De hinner inte samla missnöje till förändring.
De binds upp i isolerade kampanjer. På så sätt skapas en ordning där etablerade partier rör sig fritt, medan nya initiativ hålls tillbaka utan att någon behöver säga nej öppet. Det är en tyst styrning.
Den gemensamma valsedeln – en liten riksdag byggas i tid genom mandatmatematik. Det är inte samarbete utan enbart matematisk samverkan.
Sverige i valsamverkan har valt den andra vägen: att ta ansvar för hela valsedelsprocessen själv och att bygga den gemensamt under så lång tid som möjligt.
Detta är inte ett organisatoriskt infall. Det är en medveten demokratisk strategi.
Grundtanken är att den gemensamma valsedeln ska fungera som en liten riksdag redan före valet. På den ska flera uppstickarpartier finnas representerade på ett sätt som speglar deras faktiska styrka, engagemang och förankring. Väljarna ska inte tvingas välja mellan splittrade alternativ, utan ges möjlighet att genom en enda röst bidra till ett gemensamt genombrott.
För att detta ska bli så rättvist som möjligt krävs tid. Varje medverkande parti måste under denna period hinna mobilisera sina väljare, bygga fungerande lokala nätverk, visa sin faktiska bärkraft i praktiskt arbete, utveckla sitt kandidatarbete och förankra samarbetet internt. Först när dessa processer fått mogna går det att göra en rättvis bedömning av varje partis bidrag till helheten.
Om valsedeln låses för tidigt fryses ett tillfälligt styrkeförhållande fast. Då baseras representationen på ofullständig organisering, begränsad synlighet och gamla uppskattningar, snarare än på verklig förankring. Resultatet blir en snedvriden bild redan innan väljarna har sagt sitt.
Sverige i valsamverkan har därför valt att hålla processen öppen så länge det är praktiskt möjligt. Den gemensamma valsedeln byggs successivt under hela valåret, i takt med att partiernas arbete utvecklas och deras stöd blir tydligare. Först när denna bild stabiliserats låses listan. För valåret 2026 sker detta den 26 juli. Fram till dess hålls strukturen flexibel. Därefter förs namn och placeringar in, och valsedeln går till tryck i flera tryckerier nära respektive valkrets. På detta sätt kan listan baseras på faktiska förhållanden, inte på förhandsantaganden.
Fördelningen på valsedeln utformas uteslutande med utgångspunkt i mandatmatematik. Den bygger på hur många röster varje parti realistiskt bidrar med till ett gemensamt mandat. Det handlar om statistik, proportioner och sannolikheter – inte om ideologisk anpassning.
Inget deltagande parti behöver ändra sin politik, sina värderingar eller sitt program för att delta. Samverkan sker enbart på den tekniska nivån: hur röster omvandlas till mandat. Varje parti behåller sin självständighet, sin identitet och sin rätt att driva sin egen linje, både före och efter valet.
Målet är inte politisk likriktning, utan maximal representation. Valsedeln blir därmed ett gemensamt verktyg, inte ett maktmedel.
Denna metod kräver tålamod. Den kräver samordning. Den kräver förtroende mellan de medverkande partierna. Den bygger på insikten att långsiktig samverkan är viktigare än kortsiktig positionering. Inga röda linjer får finnas mellan deltagarna. Partiledarna här kan varandras telefonnummer och kontakterna gäller organisation och inte politik. Det blir igen som före 1970.
Men den ger också något som det statliga systemet inte kan erbjuda: möjligheten att bygga en rättvis, dynamisk och verklighetsförankrad representation innan valdagen. Det är detta som gör metoden till en öppen politisk handling – inte bara en teknisk lösning.
De två bubblorna – hur demokratin är delad
Det svenska samhället är i dag inte bara politiskt uppdelat mellan höger och vänster. Det är delat på ett djupare och mer genomgripande sätt. Under lång tid har det vuxit fram två skilda politiska verkligheter som existerar sida vid sida, men som sällan möts på lika villkor.
Den ena är den etablerade och slutna bubblan.
Den andra är den fria och marginaliserade.
Denna uppdelning syns inte i vallagar eller grundlagar. Den nämns sällan i den offentliga debatten. Ändå präglar den i hög grad hur makt utövas, hur frågor formuleras och hur politiska alternativ värderas i dagens Sverige.
Den avgör vilka röster som räknas – och vilka som förblir utanför.
Den etablerade bubblan
Den etablerade bubblan består av riksdagspartierna, den politiska tjänstemannakåren, stora delar av mediesektorn, myndighetsvärlden, statsfinansierade organisationer och de nätverk som vuxit fram mellan dessa miljöer under flera decennier. Det är här den dominerande samhällsbilden formas.
Här avgörs vilka problem som betraktas som viktiga, vilka perspektiv som uppfattas som rimliga och vilka lösningar som framställs som ansvarstagande. Det är här gränserna för det politiskt möjliga dras.
Personer rör sig mellan politik, myndigheter, medier, utredningar och organisationer. Kontakterna är täta. Språket gemensamt. Referensramarna likartade. Med tiden utvecklas en miljö där samma sätt att tänka och värdera återkommer i olika sammanhang.
Det skapar stabilitet. Men det skapar också likriktning. Avvikande perspektiv behöver inte förbjudas. De faller helt enkelt utanför det som uppfattas som naturligt och professionellt.
Hur den slutna bubblan växte fram
Denna struktur uppstod inte över en natt. Den växte fram gradvis, med början i de idépolitiska omvälvningarna kring studentrevolten1968. Studentrevolten var inte bara ett uttryck för missnöje. Den blev startpunkten för en lång omformning av centrala institutioner. När de revolutionära förhoppningarna inte infriades, utvecklades i stället en strategi för långsiktig påverkan.
I Tyskland formulerades den av den revolutionära kommunisten Rudi Dutschke och byggde på tanken om ”den långa marschen genom institutionerna”. Den teoretiska grunden hämtades från en tidigare verksam vänsterfilosof Antonio Gramsci.
Grundidén var att samhället förändras genom dem som kontrollerar utbildning, kultur, information och förvaltning, En kontroll som skulle erövras genom infiltration. Under de följande decennierna tog denna strategi konkret form.
En ny generation utbildades, rekryterades och avancerade. De bar med sig liknande idéer om samhälle, makt och moral. Successivt tog de plats inom universitet, medier, myndigheter och organisationer. Journalistkåren förändrades. Akademin förändrades. Förvaltningen förändrades. Utredningsväsendet förändrades.
Ett exempel på hur idépolitisk påverkan kan få genomslag finns beskrivet i Johan Lundbergs bok ”När postmodernismen kom till Sverige”. Där skildras hur teorier, med rötter i Frankfurterskolan fick allt större inflytande över svensk kulturdebatt och akademiska miljöer.
Svenska Akademien påverkades av denna utveckling inifrån. Under 1990- och 2000-talen fick företrädare för den nya idévärlden ett växande inflytande, med personer som Horace Engdahl och senare Sara Danius i framträdande roller.
När krisen bröt ut 2017–2018, med interna konflikter, avgångar och förlorat förtroende, visade det sig att institutionens sammanhållning var försvagad. Resultatet blev ett sammanbrott som ledde till att Nobelpriset i litteratur för 2018 ställdes in. Den långa marschen genom institutionerna hade nått en punkt där den interna stabiliteten inte längre bar.
Svenska Akademien står under kungligt beskydd, och statschefen har ett särskilt uppsiktsansvar. I krissituationen valde därför Carl XVI Gustaf att agera.
Genom att ändra stadgarna och skapa förutsättningar för förnyelse bidrog han till att återställa Akademiens funktionsförmåga. Utan politiska markeringar och utan att ta ställning i konflikterna fungerade han som en stabiliserande kraft när institutionen inte längre kunde styra sig själv.
Unik i Sverige stod kungen bokstavligen upp och tog sitt ansvar. Han som myntade ”här i Sverige är det ofta så att ingen vågar ta ansvar”.
Mekanismerna som håller bubblan sluten
När denna struktur väl etablerats började den också skydda sig själv. Det skedde inte genom öppna regler, utan genom vardagliga mönster, professionella normer och sociala förväntningar. Den som anpassade sig fick tillträde. Den som avvek mötte motstånd. Samhället blev ritualiserat. Det kunde upplevas finnas strikta korridorer.
Mediernas urval förstärkte detta. Etablerade aktörer fick återkommande utrymme. Nya initiativ behandlades sporadiskt eller filtrerades genom kritiska ramar. Det som passade in förstärktes. Det som inte gjorde det försvagades.
Partistödet som infördes bidrog på samma sätt. Efter att det statliga partistödet infördes 1965 och det kommunala 1969 så blev partierna som tidigare finansierats av medlemsavgifter oberoende av sina medlemmar och interndemokratin inom partierna försvann. Medlemsflykten började då samma politiker ständigt omvaldes. Därmed förlorade också svensk demokrati mycket av sin meritokratiska effektivitet vilket klart framgår av utvecklingen i landet efter 1970. Medlemsflykten har varit iögonfallande hög.
Nya politiska aktörer tvingades arbeta med minimala medel och gör så fortfarande. Opinionsmätningar skapade intrycket av vilka alternativ som var ”realistiska”. Väljare lärde sig snabbt vad som ansågs möjligt att stödja.
Samtidigt verkade ett socialt tryck inom professionella miljöer. Journalister, akademiker och tjänstemän var beroende av nätverk, rekommendationer och anseende. Att konsekvent gå emot den dominerande linjen innebar risker. Inte alltid uttalade. Men alltid närvarande. På så sätt blev systemet självreproducerande. Det behövde inte försvaras. Det försvarade sig självt.
Dock finns tidningen Expo som ofta utövar en korrigerande uppsikt vid avvikelser. De kan ta sig friheten att stävja avvikelser från det korrekta med metoder som ibland inte tillhör det civila samhället och kommer undan med det. Antagligen för att de lär vara statligt finansierade en gång av en vänsterregering och det har ännu vår svagt högerlutande Tidö-regering inte ändrat på.
Den fria bubblan
Utanför denna struktur växte en annan politisk verklighet fram. Här finns väljare som inte känner igen sig i den offentliga debatten. Här finns små uppstickarpartier, lokala initiativ, alternativa medier och människor som upplever att deras erfarenheter systematiskt förminskas eller misstänkliggörs.
Engagemanget är ofta starkt och missnöjet tydligt. Men resurserna är små. Organisationerna är svaga. Tillgången till stora plattformar saknas. Kontakterna med beslutsmiljöerna är få.
Den fria bubblan präglas därför av både energi och frustration. Viljan att förändra finns men möjligheten saknas.
Parallella offentligheter
Resultatet av denna utveckling är att Sverige i praktiken lever med två parallella offentligheter.
I den etablerade bubblan förs samtalet inom givna ramar. Perspektiv bekräftar varandra. Grundantaganden ifrågasätts sällan. Avvikelser framstår som extrema eller oseriösa.
I den fria bubblan förs ett annat samtal, byggt på andra erfarenheter och andra prioriteringar. Men detta samtal når sällan fram till de centrala arenorna. De två världarna existerar sida vid sida. Men de möts inte.
När människor under lång tid upplever att deras perspektiv filtreras bort, omtolkas eller ignoreras uppstår en djup känsla av politisk maktlöshet. Demokratin finns kvar formellt, men upplevelsen av delaktighet urholkas. Det är i detta glapp mellan form och verklighet som föreställningen om en stulen demokrati växer fram.
Med Sverige i valsamverkans valplattform kan bubblorna förenas
Ett av de största problemen för uppstickarpartier är att de arbetar var för sig. Varje parti ser sig självt kämpa om en begränsad och i stort sett given mängd röster. I stället för att utmana den etablerade makten konkurrerar de ofta med varandra om samma väljare, samtidigt som de stora partiernas ställning förblir orubbad. Resultatet blir att röster sprids ut, mandat uteblir och missnöjet växer, medan systemet består.
Sverige i valsamverkans valplattform bygger på ett helt annat synsätt. I stället för att utgå från att väljarstödet är fast och oföränderligt utgår modellen från att stöd kan byggas, synliggöras och förstärkas genom samverkan. Genom att bygga en öppen gemensam valsedel, som fungerar som en liten riksdag redan före valet, skapas ett dynamiskt system där varje ny röst får en tydlig och mätbar effekt.
På valplattformen syns hur röster successivt omvandlas till mandat redan i förvalet. När omkring 18 500 provröster har avlämnats faller det första mandatet. Det framgår då vilket etablerat parti i den slutna bubblan som förlorar ett mandat och vilken uppstickare i den fria bubblan som tar det. För första gången blir maktförskjutningen synlig, inte som en prognos eller en gissning, utan som ett konkret resultat.
När nästa multipel av 18 500 röster uppnås faller nästa mandat. Därefter nästa och nästa. För varje steg försvagas den slutna bubblans skydd, samtidigt som den fria bubblan får allt tydligare genomslag. Till en början kommer denna utveckling att förtigas eller bagatelliseras. Men när förskjutningen blir tillräckligt stor går den inte längre att dölja. Medierna tvingas rapportera, debatten öppnas och fler vågar engagera sig. Processen blir självförstärkande.
Det är på detta sätt bubblorna börjar förenas. Inte genom slagord eller protester, utan genom synliga mandat och mätbara förändringar. När väljarna ser att deras röster faktiskt flyttar makt, steg för steg, bryts uppgivenheten och ersätts av handlingsvilja.
Detta är en central uppgift för Sverige i valsamverkan: att visa, i praktiken och i realtid, hur makten kan flyttas tillbaka till folket genom samordning och uthållighet. Men detta sker inte av sig självt. Det kräver att uppstickarpartiernas ledningar och deras supportrar väljer samverkan framför inbördes konkurrens. Det kräver gemensam disciplin, långsiktigt tänkande och förtroende. Och inga röda linjer som vänsterns Woke-politik är till för att skapa och upprätthålla. Vi är patrioter och håller ihop för landet och återställandet av demokratin.
Och det kräver att arbetet genomförs i tid. Fram till den 26 juli finns möjligheten att bygga detta gemensamma genombrott. Om viljan finns.
Hur den stora bubblan växte fram – och när folket stängdes ute
För att förstå hur den etablerade och slutna bubblan fick sin nuvarande styrka måste man gå tillbaka till början av 2000-talet och till den kanske tydligaste folkpolitiska kraftmätningen i modern svensk historia: folkomröstningen om euron.
Den 14 september 2003 fick svenska folket ta ställning till om den svenska kronan skulle ersättas av euron. Frågan delade landet. I storstädernas akademiska och politiska miljöer sågs ett ja som självklart. Inom stora delar av det politiska och mediala etablissemanget betraktades euron som framtiden och motståndet som ett uttryck för rädsla och okunskap.
Men ute i landet såg verkligheten annorlunda ut. Många människor hade en fungerande valuta i sina plånböcker. De såg inga tydliga fördelar med att överlämna den ekonomiska självständigheten till ett europeiskt system som de upplevde som avlägset. De uppfattade tonen från eliten som nedlåtande. Argumenten som moraliserande. Kritiken som arrogant. Folket kände sig inte respekterat.
När rösterna räknades stod det klart att etablissemanget hade förlorat. Nej-sidan fick 56 procent. Ja-sidan stannade på 42. Det var ett tydligt besked: makten hade utmanat folket – och förlorat.
Det var en demokratisk seger. Men den blev kortvarig.
När folkviljan ignorerades
Efter folkomröstningen fanns hos många en förväntan om att politiken nu skulle justeras. Att de som drivit nej-linjen skulle få inflytande. Att väljarnas signal skulle respekteras. Det hände inte.
När kandidatlistorna inför EU-valet 2004 presenterades väckte de i stället förvåning och vrede. I flera stora partier saknades nästan helt de personer som varit frontfigurer för nej-sidan. De som vunnit folkomröstningen hade trängts undan.
Det mest uppmärksammade exemplet fanns inom Socialdemokraterna, där endast en enda framträdande EMU-motståndare placerats på listan – långt ner, på en praktiskt taget omöjlig plats.
Den kände journalisten Torbjörn Nilsson skrev i DN (publicerat den 20 juni 2004) om Socialdemokraternas roll i EMU-valet: ”Nästan alla röstberättigade hade gått till vallokalerna. Långt fler än hälften hade sagt nej till EMU. Makten hade utmanat folket och blivit besegrad. Svenskarna hade gjort revolution. Äntligen, tänkte kampanjarbetarna, får vi en ny Europapolitik. Tre månader senare kom kandidatlistan till EU-valet. Bland alla beiga föredettingar fanns en enda socialdemokrat som sagt nej till EMU. Henne hade de gömt på valsedelns baksida.” Närmare bestämt på plats 31.
Budskapet var tydligt: Ni fick rösta. Men ni fick inte påverka. För många var detta ett uppvaknande. Speciellt också från och med nu en tydlig signal för aktiva politiker i ett parti som inte varit lojal mot partiledningen fick nu känna på konsekvenserna av partistödet.
Nu leds alla partier av enväldiga partioligarker och partimedlemmarna har att underordna sig. Detta finns beskrivet i boken ”Knapptryckarkompaniet” från 2011 som är författad av den före detta moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson i vilken hon kritiserar dels sitt tidigare parti, dels och framförallt det system i Sveriges riksdag som reducerat ledamöterna till röstboskap åt partiledningen.
När två människor sade: nu räcker det
Två personer reagerade särskilt starkt på denna utveckling. Den ene var nationalekonomen Nils Lundgren. Den andra var Eva Nisser. De upplevde det som ett politiskt övergrepp att folkviljan först vunnit en historisk omröstning och därefter systematiskt satts åt sidan. De beslöt sig för att agera.
Med mindre än sex månader kvar till EU-valet registrerade de Junilistan. Utan partiapparat. Utan stora resurser. Utan etablerade nätverk. De byggde organisationen från grunden på kortast möjliga tid.
Junilistan var från början ett protestprojekt. Ett försök att ge väljarna en röst när de etablerade partierna hade tystnat. Många bedömde projektet som dömt att misslyckas. De fick fel.
Den sista stora sprickan i systemet
I EU-valet i juni 2004 fick Junilistan 14,5 procent av rösterna och blev Sveriges tredje största parti. Tre mandat gick till ett parti som inte existerat ett halvår tidigare.
Det var ett demokratiskt genombrott. Eller kanske en demokratisk dödsryckning?
Det visade att systemet ännu inte var helt slutet. Att folklig vrede fortfarande kunde omvandlas till politisk representation. Att nya rörelser fortfarande kunde bryta igenom.
Men framgången berodde också på något som snart skulle försvinna. Vid denna tid fanns fortfarande journalister inom riksmedia som vågade rapportera självständigt. Det fanns fortfarande redaktioner som såg sitt uppdrag som att granska makten, inte att skydda den. Det fanns fortfarande institutioner där avvikande perspektiv tolererades.
De stödde Junilistan. Junilistan fick synas. De fick höras. De fick debattera. Detta var avgörande.
När dörren stängdes
Efter 2004 förändrades detta klimat snabbt.
Medielandskapet blev mer samordnat. Åsiktskorridoren smalnade. Kritiska perspektiv mot EU, globalisering och överstatlighet fick allt mindre utrymme. Små partier började behandlas som tillfälliga avvikelser snarare än seriösa alternativ.
Samtidigt drogs lärdomar inom det politiska etablissemanget. Man hade sett vad som kunde hända när folket mobiliserades. Man hade sett vad som kunde hända när alternativa rörelser fick luft. Man hade sett vad som kunde hända när medierna inte var helt samordnade.
Det fick inte hända igen. Gradvis stängdes systemet. Inte genom förbud. Utan genom tystnad.
Junilistan som vändpunkt
I efterhand framstår Junilistans genombrott som ett historiskt undantag. Det var den sista gången på länge som en folklig protest kunde ta sig in i den politiska maktens centrum utan att filtreras bort på vägen.
Efter detta blev medieskuggan tätare. Partistödet viktigare. Nätverken starkare. Trösklarna högre. Folket hade fortfarande rösträtt. Men tillträdet till makten hade begränsats. Det var här den stora bubblan började sluta sig på allvar.
När demokratin började kännas stulen
För många väljare blev erfarenheten från EMU-omröstningen och Junilistan en lärdom.
Man kunde vinna en folkomröstning – och ändå förlora inflytande. Man kunde mobilisera – och ändå marginaliseras. Man kunde protestera – och ändå tystas.
Formellt fanns demokratin kvar. Men dess verkan försvagades. Det var inte längre självklart att folkviljan ledde till politisk förändring. Det var här känslan av en stulen demokrati tog form. Inte genom ett dramatiskt brott. Utan genom en lång, tyst förskjutning av makten bort från väljarna.
Hur kan man göra något åt detta? Besluten fattas i riksdagen. Bättre politiker måste dit. Vi måste hitta nya verktyg att ta dem dit! Och de finns men filtreras effektivt bort – hittills.
I skydd på nätet med nya demokratiska verktygslådor
När tillträdet till de traditionella politiska arenorna har begränsats har mer av politiskt engagemang flyttat ut på nätet. När medier blivit slutna och partistrukturer svårgenomträngliga har digitala plattformar blivit det enda utrymme där människor utanför den etablerade bubblan fortfarande kan tala fritt, organisera sig och nå varandra utan institutionella filter. Detta har skett av nödvändighet, inte av bekvämlighet.
Samtidigt har detta engagemang ofta varit splittrat. Initiativ uppstår och försvinner, nätverk bildas och löses upp. Behovet av samordning har därför vuxit fram – av verktyg som inte bara samlar engagemang utan också leder det vidare till verkligt politiskt inflytande. Det är detta behov som har föranlett Sverige i valsamverkan att utveckla en valplattform som erbjuder uppstickare en konkret och realistisk väg in i riksdagen, utan att först behöva passera de etablerade partiernas filter.
På så sätt finns nu möjligheten att samla spridda initiativ till en gemensam kraft, inriktad på att återställa en demokrati som förlorat sitt innehåll och att bygga upp den igen som ett meritokratiskt, effektivt och ansvarstagande system.
Men det räcker inte för en bestående förändring. För det måste man förstå maktelitens drivkrafter och vilka deras ambitioner är, speciellt när det är som i Sverige finns stora maktpartier som har ett land att existera på i stället för att sköta om.
Den långa förändringen
För att förstå hur Sverige hamnade i sin nuvarande situation måste man gå tillbaka till slutet av 1960-talet. Studentrevolten 1968 var inte bara en tillfällig protestvåg. Den blev inledningen till en långsiktig idépolitisk omdaning som kom att prägla samhället under flera decennier.
I Tyskland formulerades denna strategi av Rudi Dutschke, och den hämtade sin teoretiska inspiration från den italienske tänkaren Antonio Gramsci. Strategin kom att kallas ”den långa marschen genom institutionerna”.
Idén var enkel: samhället skulle inte förändras genom våldsam revolution, utan genom att steg för steg ta positioner inom utbildning, medier, kultur, rättsväsende och offentlig förvaltning. Den som kontrollerar idéerna kontrollerar i förlängningen politiken.
Gramsci betonade vikten av kulturell hegemoni – att makt inte i första hand utövas genom lagar och tvång, utan genom att forma människors världsbild, värderingar och självklara sanningar. I detta sammanhang studerade han också hur religiösa och politiska rörelser historiskt hade byggt inflytande genom långsiktig infiltration, bland annat med inspiration från hur islam under profeten Muhammeds tid etablerade makt genom gradvis organisering, lojalitetsbygge och institutionell kontroll snarare än genom öppna frontalkonflikter.
Denna tanke om långsiktig infiltration och normformering blev central. Det är inte förvånande att Muslimska brödraskapet i Sverige i mer än 30 år har haft ett samarbete med Socialdemokraterna som fått tjäna som dörröppnare av Sverige i utbyte mot muslimröster. Samtalen dem emellan ledde fram till ett avtalsförslag 1994 som formaliserades 1999. Muslimska brödraskapet är terrorstämplade i många länder och utgör en skara som växer.
Under de följande femtio åren fick denna strategi allt större genomslag. En ny generation tog plats inom universitet, medier, myndigheter och organisationer. Successivt formades ett samhälle där politiken allt mindre styrdes genom plötsliga beslut och alltmer genom etablerade normer, moraliska föreställningar och värdegrundssystem.
Makt flyttades från det öppet politiska till det kulturella och institutionella.
När känsla slår kunskap
Redan 1945 varnade den österrikisk-brittiske filosofen Karl Popper för denna utveckling. I sin bok ”Det öppna samhället och dess fiender” visade han vad som händer när politiken överger försiktiga, stegvisa reformer och i stället börjar styras av utopiska föreställningar.
Popper försvarade en politik som bygger på prövning, erfarenhet och korrigering. En fungerande demokrati förbättras, enligt honom, genom små steg: man utreder, testar, utvärderar och justerar. Misstag upptäcks tidigt och kan rättas till innan de blir systemfel.
Han var därför kritisk mot stora visioner om det perfekta samhället.
Utopisk politik, menade han, styrs inte av vad som fungerar, utan av vad som känns rätt. Den lockar genom starka känslor och tilltalande framtidsbilder, men saknar ofta förankring i verkligheten. När visionen blir viktigare än resultatet riskerar politiken att bli dogmatisk.
Resultatet blir ofta symbolhandlingar i stället för effektivitet. Den som ifrågasätter systemet uppfattas inte som sakligt kritisk, utan som moraliskt bristfällig. Det är ett typiskt kännetecken för mjuk makt: styrning genom känslor, sociala belöningar och skuld, snarare än genom argument och resultat.
Det är denna utveckling som Popper varnade för. När politik övergår från kunskap till känsla, från prövning till tro, försvagas demokratins självkorrigerande förmåga. Systemen lever vidare – men deras effektivitet och legitimitet urholkas.
Utopisk makt i praktiken – när vision ersätter verklighet
Ett tydligt exempel är satsningen på den gröna industrin, där Northvolt har blivit en symbol för klimatpolitikens framtidslöften.
Projektet har presenterats som nödvändigt, historiskt och avgörande för Sveriges roll i den gröna omställningen.
Men få vågar ställa den grundläggande frågan: varför används folkets pensionsfonder och offentliga resurser till att finansiera högriskprojekt utan fullständiga, öppna och oberoende utvärderingar?
I ett rationellt system hade varje sådan satsning föregåtts av omfattande nytto–kostnads-kalkyler, stresstester och alternativa scenarier. I stället har den politiska viljan att ”ligga i framkant” fått ersätta försiktighet. Den utopiska visionen har blivit viktigare än kalkylen.
Samma mönster syns i energipolitiken.
Sverige har lagt ned sex av sina tolv kärnreaktorer, trots att kärnkraften levererat stabil, planerbar och fossilfri el. Detta har skett samtidigt som man försökt ersätta denna produktion med vindkraft, trots att det är vetenskapligt välkänt att dessa system är tekniskt inkompatibla.
Vindkraft producerar när det blåser. Samhället behöver el när det behövs. Resultatet blir Jo-Jo-priser. Det finns fler oförenliga egenskaper.
Utan omfattande kostsamma lagring och reservkapaciteter skapas ett instabilt system. Ändå har denna omställning drivits fram som ett moraliskt projekt snarare än ett tekniskt.
Den som påpekar problemen riskerar att anklagas för att vara bakåtsträvare eller klimatförnekare. Inte för att argumenten är fel. Utan för att de stör berättelsen.
Samma sak gäller elektrifieringen av transportsektorn. Elbilen har blivit en symbol för framtiden. Den presenteras som självklar lösning, trots att dess totala samhällsekonomiska nytta sällan analyseras öppet. Frågor om batteriproduktion, råvarutillgång, elförsörjning, återvinning och infrastrukturella kostnader hamnar ofta i skymundan.
Det förs sällan en fullständig jämförelse mellan eldrift och moderna bensin- och dieselsystem utifrån livscykel, kostnad och faktisk miljöpåverkan. I stället styrs politiken av önskan att visa handlingskraft. Symbolen går före systemet.
Ett vardagsnära exempel är sophanteringen. Förr, för 50 år sedan samlades avfallet in centralt i enkla sopsäckar av papper och sorterades i tekniska sorteringsanläggningar. Processen blev allt effektivare, storskalig och billigare. Men med Miljöpartiets inträde i politiken övergavs denna modell till förmån för källsortering i hemmen, där varje individ förväntas sortera sitt avfall i två skrymmande tunnor med fyra fack i varje. Varför vill miljöpartisterna det?
Ritualer utförd av folket är symboliskt viktiga vid styrning genom utopiska mål för politikerna. I detta fall demonstreras kollektiv miljömedvetenhet. Men sakligt sett jämfört tidigare kostar det folket en hel del fritid mest varje dag som sammantaget blir ett gigantiskt tidstjuveri.
Men klagas det inför grannen så kan man få svaret att de gärna sorterar även om det tar tid för det upplevs meningsfyllt. Ritualerna accepteras ofta som goda då upplevelsen blockerar förnuftet. Den vetskapen har islamisterna som infört kalifat i länder. Ritualerna gör jobbet åt dem. Den kritiskt uppmärksamme ser det tydligt idag i Sverige.
Men få har sett öppna, oberoende nytto–kostnadsanalyser som visar att lokal sophantering verkligen är den mest effektiva lösningen. I stället har ansvaret flyttats från system till individ. Tidsåtgången har ökat. Avgifterna har stigit. Effektiviteten är omstridd.
Ändå försvaras modellen starkt. Inte främst för att den fungerar bäst. Utan för att den känns rätt.
Det är dags att sammanfatta, dra slutsatser och överväga lösningar.
När tro ersätter vetande – och utopier tar över
För att sammanfatta - det som säljs in med orden tro, tycka och anse rubbas sällan längre av verbet veta, även när verkligheten tydligt visar att antagandena är felaktiga.
Detta har bidragit till att många europeiska länder i dag kritiseras för att allt tydligare halka efter andra utvecklade delar av världen när det gäller ekonomi, produktivitet och välfärd. Samtidigt som andra regioner fokuserar på teknisk utveckling, effektivitet och konkurrenskraft har stora delar av Europa ägnat sig åt symbolpolitik, normstyrning och ideologiska projekt.
Denna utveckling kan alltså spåras tillbaka till efterverkningarna av 68-årsrevoltens idépolitiska omvälvning och dess fortsatta påverkan på institutioner som utbildning och kultur. Under lång tid har delar av samhällseliten burit på visioner om internationella, överstatliga och ideologiskt styrda samhällsordningar, med rötter i äldre föreställningar om en global socialistisk, kommunistisk och nu även en islamistisk gemenskap.
Exempelvis är det bekant att förebilderna för svensk grundskolas kursplaner och pedagogik importerades från Östtyskland före murens fall av den person som fått uppdraget att utreda och införa den skola vi har idag Stellan Arvidsson (S). Idag är det styrdokument som återkommande reformeras och frågan är om våra ungdomar möter framtiden bättre rustade?
I detta sammanhang har maktens språk förändrats, på ett sätt som påminner om det som skildras i Orwells varnande framtidsroman ”1984”. En roman som idag är de politiska ismernas handbok när det gäller att vrida språkets begrepp till sin fördel.
Organisationer byter namn. Gamla idéer presenteras i ny förpackning. Det som en gång kallades kommunistinternationalen och socialistinternationalen framträder i dag i mer teknokratisk och globaliserad form, ofta samlat kring nätverk som World Economic Forum och dess många samarbetspartners, där även institutioner som World Health Organization och FN spelar centrala roller som mer eller mindre aningslösa medspelare i ritualerna.
Dessa överstatliga organisationer formulerar mål som anses angelägna på global nivå utan förankringar i ländernas regeringar. Ambitionerna uppfattas och accepteras av lokala offentliga organ och även många företag i påverkade länder och under dess regeringsnivåer. En indikation på detta i Sverige är att svenska kommuner och landsting anställt tusentals informatörer framför ingenjörer och ekonomer och andra fackutbildade samhällsplanerare.
I sig är internationellt samarbete inte något problem. Problemet uppstår när beslutsmakt flyttas bort från demokratiskt ansvar och in i slutna kretsar, där medborgarnas inflytande blir indirekt eller obefintligt. När detta sker riskerar politiken att förvandlas till förvaltning av globala visioner snarare än till tjänst för det egna samhällets behov.
Parallellt med denna utveckling har en annan utopisk företeelse fått fäste i Europa: drömmen om det världsomfattande kalifatet. Det bärs av snabbt växande islamistiska rörelser genom ännu inte fullt synliga livmoderskrig. Genom omfattande migration har dessa idéer etablerats även i europeiska samhällen, där de ofta verkar under skydd av religionsfrihet och mänskliga rättigheter. Men trenderna in i framtiden förskräcker utom för dem som inte ser det komma.
Organisationer som Muslimska brödraskapet har under lång tid arbetat med långsiktig påverkan genom utbildning, föreningsliv, medier, religiösa institutioner och civilsamhälle. Även deras budskap ritualiseras och normaliseras i skolor, universitet, kulturverksamhet, juridiska miljöer och offentlig debatt.
Det sker inte dolt. Det sker öppet inom ramen för ett samhälle som ofta saknar beredskap att hantera ideologisk påverkan bakom toleransens fasad. Islamistiska företrädare har varit tydliga med sina långsiktiga mål. De talar öppet om samhällsomvandling, normförskjutning och kulturell dominans. Samtidigt möts dessa ambitioner med synbar passivitet eller naivitet från politiska beslutsfattare.
Många medborgare ser detta. De förstår utvecklingen. De upplever konsekvenserna. Men de saknar effektiva demokratiska verktyg för att påverka riktningen.
Nu krävs lösningsorienterat nytänkande som har kraften att bryta infiltrerande mönster. Ett sådant projekt är Sverige i valsamverkans vallokal på nätet som ännu är marginaliserad i den kultur som dominerar.
Samtidiga utopier – slump eller mönster?
Samtidigt som varningar riktas mot Europas ekonomiska och demokratiska utveckling internt av tungviktare som Mario Draghi och utifrån av USA:s vicepresident JD Vance fortsätter en rad storskaliga politiska projekt att drivas fram på olika nivåer.
I Spanien ska 500 000 illegala invandrare ges uppehållstillstånd och legal status, med konsekvenser för hela EU. I svenska kommuner, som i Uppsala, planeras omfattande stadsutvecklingsprojekt och infrastruktursatsningar med stora ekonomiska risker och osäkra kalkyler. Ett stort spårvägsprojekt ska sammanbinda centrum med en ny stad innehållande 33 000 nya lägenheter i ett projekt som kostnadsmässigt minst är i nivå med det havererade Northvoltprojektet. Vilka ska bo i den nya staden?
Frågan är berättigat när det gäller utopistiska projekt i EU. Är det slumpen eller är det ett mönster att man lätt kan se samordnade synergier emellan dem?
Detta är kärnan i marxistisk utopisk maktutövning som de fyra vänsterpartierna i Sverige står för, dvs Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet. Man utgår inte från vad som fungerar bäst. Man utgår från vad som signalerar godhet.
Men de fyra Tidö-partierna då? Hur är det med dem? De är i sin naiva omedvetenhet fast inne i de utopiska ritualerna utan att förstå det. Det behövs en tredje medveten kraft utifrån.
Vågmästarna finns och kan organisera sig
Plattformen för att kunna slussa in mer medvetna vågmästare i riksdagen förfogar Sverige i valsamverkan över och den erbjuds alla uppstickare, såväl i form av småpartier som enskilda personer med personlig politiska program. Det finns ett Personvalsparti.
Vi vill betona att vår vallokal på nätet är ett erbjudande. Vad innebär det?
Ställer inte uppstickana i den fria bubblan upp och vågmästare saknas i riksdagen efter valet den 13 september tar vänstern makten. Konsekvenserna är att Sveriges marxistdrivna kräftgång fortsätter oberoende vilka av de åtta etablerade som bildar regering.
Accepteras erbjudandet och ett vågmästarblock bildas i riksdagen så kan den nuvarande vänsterpolitiken i varje fall hejdas. Ännu bättre vore att även Tidö-partierna har förståndet, viljan och förmågan att bidra till att hjälpa till att föra upp Sverige på det politiska spår igen som gav oss världens högsta välfärd 1970.
Hans Jensevik
Ordförande i Sverige i valsamverkan
Universitetslektor i nationalekonomi på nationalekonomiska institutionen Göteborgs Universitet under 68-revolten och har därefter upplevt hela infiltrationsprocessen tills nu!
Den digitala vallokalen på nätet kan kritiseras men den är under ständig förbättring i takt med att gåvor inflyter från personer som finner Sverige i valsamverkans ambitioner värdefulla att stödja.
Swish 123 633 77 60 Bankgiro 5936-7516
Länken till vallokalen på nätet: https://www.valsamverkan.se/
Länken till Youtube-platsen: https://www.youtube.com/@hansjensevik7792/videos
Länken till Facebook-platsen: https://www.facebook.com/groups/894445151644181?locale=sv_SE
info@valsamverkan.se
